Ciao a tutti!

Okej. Ja, jag vet. Jag har varit en liten latmask den senaste tiden. Just nu ser läget ut såhär: jag blev avskedad. Igen. Men denna gången tänker jag inte stanna kvar i familjen! Get me out of here!

 

Ci vediamo,
Johanna

Ciao a tutti!

 

Idag var min första italienska lektion här i Milano. Måste säga att det gick förvånandsvärt bra trots att ndervisningen bara sker på italienska. Ingen engelsktalande lärare här inte. Jag placerades i nivå 2 i och med att jag läst italienska ett år innan och kan en del. Men grejen är att det finns de som läst italienska i sex år som hamnat på samma nivå, så det verkar vara väldigt varierande på nivån bland eleverna. Men jag hängde med hyfsat, även om jag bara förstod ungefär 30 procent av vad läraren sa. Men jag antar att det är det effektivaste sättet att lära sig! Klassen är väldigt multikulturell med människor från hela världen. Tror inte att där var en enda som kom från samma land som någon annan. En lite kul grej var däremot att en annan kanadensisk au pair jag träffat innan också var i samma klass som mig. Hon var tydligen besatt av Sverige sa hon, och älskade Jens Lekman och Henning Mankell.

 

Igår träffade jag två svenska tjejer. En av dem var au pair och den andra var au pair året innan i samma familj som den andra tjejen var nu. Nu hade hon flyttat tillbaka hit till Milano eftersom hon hade skaffat pojkvän här innan hon slutade som au pair. Vi drack kaffe och gick runt och kollade i affärer och hade trevligt. Det kändes däremot väldigt att prata svenska haha. Jag har ju skypat med er där hemma en del, men att prata med en annan svensk känns ändå konstigt. Jag har träffat en annan svensk här innan några gånger som också är au pair, men i och med att där alltid är någon icke svenskalande person med oss då, eftersom vi oftast ses i grupper, blir det alltid att man pratar engelska. Jag tror att anledningen till att det känns så konstigt är för att engelska är ett väldigt melodiöst språk och man får en fin klang i rösten när man talar det, medan skånska är en väldigt grötig dialekt med mycket mummelljud, vilket gör att det inte är alls lika roligt att prata skånska med två som är från uppåt i landet.

 

Ci Vediamo,

Johanna

Ciao a tutti!

Efter en lyckad utekväll igår kan man säga att jag är ganska sliten idag. Även om jag inte kom hem så sent, runt två, så var det ändå tillräckligt. Vi var ett helt gäng, både gamla och nya ansikten, som träffades vid de gamla kollonerna runt nio-tiden. Vid den tiden var det redan fullt med människor där, för det är en av de populäraste mötesplatserna på kvällarna, framförallt helgerna. Så vi hängde där någon timme och köpte billiga drinkar. Och herre jisses vad man fick valuta för pengarna. I alla fall om man jämför med där hemma i snordyra Sverige. Så vi hängde där i någon timme, sen var planen att vi skulle till någon klubb som tydligen skulle vara bra. Men när vi väl kom dit verkade det som att alla lämnade klubben, så vi gick tillbaka till kollonnerna och hängde där ett tag till eftersom det var kul där. Men efter ett tag började det regna och då var det inte lika kul längre, så vi bestämnde oss för att gå hem. Som tur är har jag träffat my homie Birgit som bor en liten bit bort från där jag bor så vi hade följe hem och svängde in om donken och köpte en cheesburgare på vägen. 

 

I fredags var det som sagt barnkalas för barnen och några andra barn från flickans klass. Då var det full rulle med magiker, ballonger, kakor och det bästa: monsters inc-tårtan. Den var såååå fin. Men det bästbästa av allt var att det som blev över av tårtan tog vi med oss hem. Wiho tårta till frukost. 

 

 

Ci vediamo!

Ciao a tutti!

Nu ligger jag här i sängen och käkar kiwi. Barnen är på lekparken med mamman, för hon sa att jag kunde gå hem om jag ville så då gjorde jag det. Vi var precis på vår andra musiklektion, vilket var ganksa kul. En hel drös med ungar och deras föräldrar som slår med marackas och försöker få barnen intresserade av musikskapandet, när barnen i själva verket bara vill kasta marackaserna på varandra.

 

I måndags var vi på barnkalas. En i Matildes klass fyllde år, så hennes föräldrar hade ordnat kalas på ett gigantiskt lekcentrum. Det var stora salar, både ovan- och undervåning, med lekborgar och kuddar och allt möjligt roligt som jag önskar jag hade lekt med när jag var liten. Men det bästa var nog maten. Det serverades först merenda, alltså mellanmål, med pizzabullar, fochaccia, chips och nutellabullar som även föräldrarna och nannysarna fick lov och mumsa på. Sen var det tårta som vi också fick lite av. Mums.

 

Igår var det lillkillens födelsedag. Det firades med att äta på restaurang och så fick han ett par monsters inc-skor som han är besatt av. På fredag däremot ska det firas lite större, för då är det kalas för båda barnen plus sex andra barn från Matildes klass. Ska bli spännande att se hur det går. 

 

Well well, ville bara uppdatera lite!

Ci vediamo,
Johanna

Ciao a tutti!

 

Misstänker att det är på tiden att jag uppdaterar er om min lilla situation här nere. Jag vet att ni döööör där hemma av spänning och vill veta allt allt allt om vad som händer. Eller inte. 

 

Men i alla fall, anledningen till att jag blev avskedad i onsdags var för att barnen inte tyckte om mig. Den lille pojken gjorde det ganska uppenbart då han sa det rakt i ansiktet på mig cirka 25 gånger om dagen "Jag tycker inte om henne", "Johanna tycker jag inte om", "Johanna är dum" och flera andra varianter av meningar som indikerade att han ogillade mig. Flickan gjorde det däremot lite mer diskret och sa det inte rakt i ansiktet på mig, utan gick till föräldrarna mitt i natten och sa att hon inte gillade mig. Jag som trodde vi var buddys. Så efter lite mer än en vecka sa mamman det till mig och berättade att det antagligen inte skulle funka, kanske var den lille för liten. Att ha en au pair över huvud taget var kanske inte någon bra idé. Men så samma dag gick det ändå ganska bra, och barnen verkade faktiskt gilla mig på kvällen. Eller så gjorde de inte det på riktigt, utan var bara diplomatiska som pappan uttryckte det. I alla fall bestämde vi samma kväll att vi kanske ändå skulle försöka få det att fungera trots allt. Så jag stannar ett tag till.

 

Någon dag innan mamman avskedade mig hade hon frågat mig om jag ville följa med till deras hus i Bormio, ett litet samhälle med ungefär fyratusen invånare som ligger i Alperna på gränsen till Schweiz. Och jag sa ju ja såklart. Men i och med att jag blev avskedad var det kanske inte världens bästa idé att jag följde med, så planen var att jag skulle stanna i lägenheten i Milano och fortsätta mitt familjeletande. "Så skööönt, äntligen kan jag sova länge!" tänkte jag. Har nämligen gått upp tidigare än 8.00 varje dag inklusive helger, vilket är på tok för idigt för mig. Jag vill ju i alla fall kunna sova till 9.00 på söndagar. Men så på fredagen fick jag ett sms från mamman där hon frågade mig om jag trots allt ville följa med till Bormio eftersom vi skulle försöka få barnen och tycka om mig, och det ville jag ju. Så en timme senare satt vi i bilen påväg mot Bormio efter att ha slängt ner lite nödvändigheter i min väska. Jag måste också berätta att resan dit var en upplevelse i sig. Jag satt nämligen inklämd mellan två giganstiska barnstolar, vlket gjorde att jag fick inte plats med axlarna. Så alternativen var att antingen sitta med överkroppen diagonalt med en axel bakom den ena stolen och den andra axeln framför den andra stolen. Det andra alternativet var att sitta med axlarna uppdragna i öronhjöd, men jag valde det diagonala alternativet, en aning bekvämare. Dessutom visade det sig att mittenbältet inte funkade, så utan bälte satt jag också i tre timmar. Sen kan jag inte påstå att italienare ligger i toppen när det gäller säker körning heller då de kör tvärs över filer, 150 på motorvägarna, 3 meters mellanrum till bilen framför och inte verkar veta vad väjningsplikt är. Jag kan ju säga att jag har känt mig säkrare.

 

Väl framme i Bormio åt vi middag på en mysig restaurang. Först fick vi in en lokal specialitet som bestod av ostbollar rullade i mjöl som sedan friterats. Hur goda som helst. Tror de kallades Chattes eller något, är väldigt osäker på stavningen. Sen åt jag min fösta pizza sedan jag kom hit, som också var hur god som helst. När vi ätit färdigt körde vi till huset, eller ja lägenheten, som var väldigt mysig men o så kall. Fick låna en fleecepyjamas med pingviner på och termosockar att sova i. Men själva Bormio var hur fint som helst. Där fanns otroligt fina hus och fyra kyrkor bara i denna pyttelilla stad om jag räknade rätt. Andra kvällen åkte vi upp för berget och befann oss på en höjd av ca 3000 meter där vi åt på en annan mysig restaurang. Även här åt vi först Chattes och sedan åt jagen annan lokal specialitet som hette pizzochero. Det var någon tjock pasta med svarta prickar i, ingen aning om vad det var, potatis, smör, ost och isberssallad som blandats till en röra. Det låter kanske inte så gott, men det var faktiskt otroligt smaskigt. Ärligt talat gjorde vi inte så mycket i Bormio. Jag var mest med barnen på lekplatsen, åt hur mycket ost som helst eller var ute och gick och tittade mig omkring, vilket resulterade i en otroligt osmickrande, röd bränna. 

 

Ciao a tutti!

 

Sen senast har mycket hänt. Jag har träffat mycket nytt folk och fått nya vänner, jag har varit på vogue fahion's night out, men framförallt har jag fått beskedet: du är avsskedad. Det är möjligt att det lades fram på ett lite mildare sätt med lite formella artigheter, men det var endast denna fras jag tog med mig från det stela samtalet med mamman. 

Nu är det alltså dags för mig att försöka hitta en ny familj i Milano så snabbt som möjligt och ta mig dit innan slutet på nästa vecka. Annars blir det att ta mitt pick och pack och åka tillbaks till Boarp. Så det är alltså så läget ser ut just nu. 

 

Ci vediamo,
Johanna

Ciao a tutti!

 

Nu har det gått några dagar och jag börjar komma in i rutinerna. Visst finns det stunder då allt inte är frid och fröjd, till exempel när det är dags att stiga upp, när frukosten ska klaras av, när tänderna ska borstas, när bananen ska ätas. Ja, i princip alltid. Men då och då går det bra. 

 

Men låt oss gå över till mitt otroligt osociala liv i Milano istället. Med tanke på att jag bara känner värdfamiljen och hembiträdet så kan jag inte påstå att det är ett speciellt aktivt liv. Så efter att jag varit ensam tillräckligt länge och började bli trött på det tog jag sats och började mitt sökande efter andra au pairer i Milano, och igår träffade jag faktiskt en otroligt schyst Österrikiska som heter Christina. Vi bestämde oss för att mötas utanför il Duomo (som för den som är intresserad faktikt är världens femte största katedral). Vi gick runt och kollade i alla underbara, otillgängliga Prada och Gucci affärer och åt panzerotti på Luinis, så himla mumsigt. Strosade runt lite till och skildes sedan åt när det var dags för mig att hämta Mathilde i skolan för att sedan bege oss till Parco Sempione (en väldigt stor park som ligger 500 meter från lägenheten). Där lekte vi hur länge som helst med några andra flickor som barnen kände, och jag måste säga att det faktiskt var väldigt roligt. Fick till och med en del pussar av flickorna när det var dags att säga adjö.

 

 

Vad gäller språkbiten kan jag ju inte påstå att min knapra italienskakunskaper tar mig någon lång bit. Med italienarna som inte vet att jag inte förstår italienska är det mest "si", "grazie", "mhm", "ah" och "okey" som gäller. Men, men. Det blir nog ändring så småningom på det då jag faktiskt skrev in mig på en språkkurs idag som ska ta mig frammåt mot förståelsen (förhoppningsvis).

 

Ci vediamo,
Johanna

Ciao a tutti!

Så var äventyret igång. Igår var det alltså dagen-D då jag satte mig på planet mot Milano och efter cirka två timmar ovanför molnen landade jag tillslut i la bella Italia. Efter flera djupa andetag och några desperata försök att få styr på nervositeten inför första mötet med värdfamiljen tog jag steget ut genom ankomstdörrarna där jag möttes av ett femtiotal kostymklädda italienare med skyltar i händerna som stirrade stint på mig. Men snabbt kunde jag konstatera att min värdfamilj inte var någon av dessa kostymklädda italienare, då jag stod där mitt ibland dem helt ensam i några minuter och förmodligen såg ut som en bortkommen kalv utan att någon mötte mig. Ett telefonsamtal senare och jag fick reda på att de tydligen stod vid en annan ankomstdörr och väntade på mig, så jag fick fortsätta stå bland de kostymklädda herrarna i en kvart till innan de hittade mig.

 

Väl hemma i lägenheten bjöds det på lasagne, sedan ost och vin och till dessert sockrade jordgubar med vispgrädde. Mums. Familjen är jättetrevlig och hur snäll som helst. Barnen är otroligt söta, och till min lättnad förstår de engelska. Mathilde kan till och med tala ganska bra engelska och vi för ofta konversationer om hennes rosa diadem. 

 

Nu sitter jag i min säng och väntar på att Marzia (mamman) och Eugenio ska komma hem från någon dagisintroduktion eller liknande, så under tiden har jag försökt göra det lite hemtrevligt i mitt lilla rum och gjort mig bekant med den Filipinska hushållerskan som är fyrtioett år gammal men som ser ut och vara max tjugoett. Hmm.

 

Ci vediamo,

Johanna