Ciao a tutti!

 

Idag var min första italienska lektion här i Milano. Måste säga att det gick förvånandsvärt bra trots att ndervisningen bara sker på italienska. Ingen engelsktalande lärare här inte. Jag placerades i nivå 2 i och med att jag läst italienska ett år innan och kan en del. Men grejen är att det finns de som läst italienska i sex år som hamnat på samma nivå, så det verkar vara väldigt varierande på nivån bland eleverna. Men jag hängde med hyfsat, även om jag bara förstod ungefär 30 procent av vad läraren sa. Men jag antar att det är det effektivaste sättet att lära sig! Klassen är väldigt multikulturell med människor från hela världen. Tror inte att där var en enda som kom från samma land som någon annan. En lite kul grej var däremot att en annan kanadensisk au pair jag träffat innan också var i samma klass som mig. Hon var tydligen besatt av Sverige sa hon, och älskade Jens Lekman och Henning Mankell.

 

Igår träffade jag två svenska tjejer. En av dem var au pair och den andra var au pair året innan i samma familj som den andra tjejen var nu. Nu hade hon flyttat tillbaka hit till Milano eftersom hon hade skaffat pojkvän här innan hon slutade som au pair. Vi drack kaffe och gick runt och kollade i affärer och hade trevligt. Det kändes däremot väldigt att prata svenska haha. Jag har ju skypat med er där hemma en del, men att prata med en annan svensk känns ändå konstigt. Jag har träffat en annan svensk här innan några gånger som också är au pair, men i och med att där alltid är någon icke svenskalande person med oss då, eftersom vi oftast ses i grupper, blir det alltid att man pratar engelska. Jag tror att anledningen till att det känns så konstigt är för att engelska är ett väldigt melodiöst språk och man får en fin klang i rösten när man talar det, medan skånska är en väldigt grötig dialekt med mycket mummelljud, vilket gör att det inte är alls lika roligt att prata skånska med två som är från uppåt i landet.

 

Ci Vediamo,

Johanna