Ciao a tutti!

Så var äventyret igång. Igår var det alltså dagen-D då jag satte mig på planet mot Milano och efter cirka två timmar ovanför molnen landade jag tillslut i la bella Italia. Efter flera djupa andetag och några desperata försök att få styr på nervositeten inför första mötet med värdfamiljen tog jag steget ut genom ankomstdörrarna där jag möttes av ett femtiotal kostymklädda italienare med skyltar i händerna som stirrade stint på mig. Men snabbt kunde jag konstatera att min värdfamilj inte var någon av dessa kostymklädda italienare, då jag stod där mitt ibland dem helt ensam i några minuter och förmodligen såg ut som en bortkommen kalv utan att någon mötte mig. Ett telefonsamtal senare och jag fick reda på att de tydligen stod vid en annan ankomstdörr och väntade på mig, så jag fick fortsätta stå bland de kostymklädda herrarna i en kvart till innan de hittade mig.

 

Väl hemma i lägenheten bjöds det på lasagne, sedan ost och vin och till dessert sockrade jordgubar med vispgrädde. Mums. Familjen är jättetrevlig och hur snäll som helst. Barnen är otroligt söta, och till min lättnad förstår de engelska. Mathilde kan till och med tala ganska bra engelska och vi för ofta konversationer om hennes rosa diadem. 

 

Nu sitter jag i min säng och väntar på att Marzia (mamman) och Eugenio ska komma hem från någon dagisintroduktion eller liknande, så under tiden har jag försökt göra det lite hemtrevligt i mitt lilla rum och gjort mig bekant med den Filipinska hushållerskan som är fyrtioett år gammal men som ser ut och vara max tjugoett. Hmm.

 

Ci vediamo,

Johanna