Ciao a tutti!

 

Nu har det gått några dagar och jag börjar komma in i rutinerna. Visst finns det stunder då allt inte är frid och fröjd, till exempel när det är dags att stiga upp, när frukosten ska klaras av, när tänderna ska borstas, när bananen ska ätas. Ja, i princip alltid. Men då och då går det bra. 

 

Men låt oss gå över till mitt otroligt osociala liv i Milano istället. Med tanke på att jag bara känner värdfamiljen och hembiträdet så kan jag inte påstå att det är ett speciellt aktivt liv. Så efter att jag varit ensam tillräckligt länge och började bli trött på det tog jag sats och började mitt sökande efter andra au pairer i Milano, och igår träffade jag faktiskt en otroligt schyst Österrikiska som heter Christina. Vi bestämde oss för att mötas utanför il Duomo (som för den som är intresserad faktikt är världens femte största katedral). Vi gick runt och kollade i alla underbara, otillgängliga Prada och Gucci affärer och åt panzerotti på Luinis, så himla mumsigt. Strosade runt lite till och skildes sedan åt när det var dags för mig att hämta Mathilde i skolan för att sedan bege oss till Parco Sempione (en väldigt stor park som ligger 500 meter från lägenheten). Där lekte vi hur länge som helst med några andra flickor som barnen kände, och jag måste säga att det faktiskt var väldigt roligt. Fick till och med en del pussar av flickorna när det var dags att säga adjö.

 

 

Vad gäller språkbiten kan jag ju inte påstå att min knapra italienskakunskaper tar mig någon lång bit. Med italienarna som inte vet att jag inte förstår italienska är det mest "si", "grazie", "mhm", "ah" och "okey" som gäller. Men, men. Det blir nog ändring så småningom på det då jag faktiskt skrev in mig på en språkkurs idag som ska ta mig frammåt mot förståelsen (förhoppningsvis).

 

Ci vediamo,
Johanna