Ciao a tutti!

 

Misstänker att det är på tiden att jag uppdaterar er om min lilla situation här nere. Jag vet att ni döööör där hemma av spänning och vill veta allt allt allt om vad som händer. Eller inte. 

 

Men i alla fall, anledningen till att jag blev avskedad i onsdags var för att barnen inte tyckte om mig. Den lille pojken gjorde det ganska uppenbart då han sa det rakt i ansiktet på mig cirka 25 gånger om dagen "Jag tycker inte om henne", "Johanna tycker jag inte om", "Johanna är dum" och flera andra varianter av meningar som indikerade att han ogillade mig. Flickan gjorde det däremot lite mer diskret och sa det inte rakt i ansiktet på mig, utan gick till föräldrarna mitt i natten och sa att hon inte gillade mig. Jag som trodde vi var buddys. Så efter lite mer än en vecka sa mamman det till mig och berättade att det antagligen inte skulle funka, kanske var den lille för liten. Att ha en au pair över huvud taget var kanske inte någon bra idé. Men så samma dag gick det ändå ganska bra, och barnen verkade faktiskt gilla mig på kvällen. Eller så gjorde de inte det på riktigt, utan var bara diplomatiska som pappan uttryckte det. I alla fall bestämde vi samma kväll att vi kanske ändå skulle försöka få det att fungera trots allt. Så jag stannar ett tag till.

 

Någon dag innan mamman avskedade mig hade hon frågat mig om jag ville följa med till deras hus i Bormio, ett litet samhälle med ungefär fyratusen invånare som ligger i Alperna på gränsen till Schweiz. Och jag sa ju ja såklart. Men i och med att jag blev avskedad var det kanske inte världens bästa idé att jag följde med, så planen var att jag skulle stanna i lägenheten i Milano och fortsätta mitt familjeletande. "Så skööönt, äntligen kan jag sova länge!" tänkte jag. Har nämligen gått upp tidigare än 8.00 varje dag inklusive helger, vilket är på tok för idigt för mig. Jag vill ju i alla fall kunna sova till 9.00 på söndagar. Men så på fredagen fick jag ett sms från mamman där hon frågade mig om jag trots allt ville följa med till Bormio eftersom vi skulle försöka få barnen och tycka om mig, och det ville jag ju. Så en timme senare satt vi i bilen påväg mot Bormio efter att ha slängt ner lite nödvändigheter i min väska. Jag måste också berätta att resan dit var en upplevelse i sig. Jag satt nämligen inklämd mellan två giganstiska barnstolar, vlket gjorde att jag fick inte plats med axlarna. Så alternativen var att antingen sitta med överkroppen diagonalt med en axel bakom den ena stolen och den andra axeln framför den andra stolen. Det andra alternativet var att sitta med axlarna uppdragna i öronhjöd, men jag valde det diagonala alternativet, en aning bekvämare. Dessutom visade det sig att mittenbältet inte funkade, så utan bälte satt jag också i tre timmar. Sen kan jag inte påstå att italienare ligger i toppen när det gäller säker körning heller då de kör tvärs över filer, 150 på motorvägarna, 3 meters mellanrum till bilen framför och inte verkar veta vad väjningsplikt är. Jag kan ju säga att jag har känt mig säkrare.

 

Väl framme i Bormio åt vi middag på en mysig restaurang. Först fick vi in en lokal specialitet som bestod av ostbollar rullade i mjöl som sedan friterats. Hur goda som helst. Tror de kallades Chattes eller något, är väldigt osäker på stavningen. Sen åt jag min fösta pizza sedan jag kom hit, som också var hur god som helst. När vi ätit färdigt körde vi till huset, eller ja lägenheten, som var väldigt mysig men o så kall. Fick låna en fleecepyjamas med pingviner på och termosockar att sova i. Men själva Bormio var hur fint som helst. Där fanns otroligt fina hus och fyra kyrkor bara i denna pyttelilla stad om jag räknade rätt. Andra kvällen åkte vi upp för berget och befann oss på en höjd av ca 3000 meter där vi åt på en annan mysig restaurang. Även här åt vi först Chattes och sedan åt jagen annan lokal specialitet som hette pizzochero. Det var någon tjock pasta med svarta prickar i, ingen aning om vad det var, potatis, smör, ost och isberssallad som blandats till en röra. Det låter kanske inte så gott, men det var faktiskt otroligt smaskigt. Ärligt talat gjorde vi inte så mycket i Bormio. Jag var mest med barnen på lekplatsen, åt hur mycket ost som helst eller var ute och gick och tittade mig omkring, vilket resulterade i en otroligt osmickrande, röd bränna.